Hoping you take that jump
But don't fear the fall
Hope when the water rises
You built a wall
Hoping the crowd screams out
Screaming your name
Hope if everybody runs
You chose to stay
Hope that you fall in love
And it hurts so bad
The only way you can know
Is give it all you have
And I hope that you don't suffer
But take the pain
Hope when the moment comes
You say...

I, I did it all
I, I did it all
I owned every second
That this world could give
I saw so many places
And things that I did
Of every broken bone
I swear I lived

Hope that you spend your days
But they all add up
And when that sun goes down
Hope you raise your cup
I wish that I could witness
All we drawed
And your pain
But until my moment comes
I'll say...

I, I did it all
I, I did it all
I owned every second
That this world could give
I saw so many places
And things that I did
Of every broken bone
I swear I lived

Woah
Woah
Woah
Oh
Oh
Of every broken bone
I swear I lived
Of every broken bone
I swear I lived

I, I did it all
I, I did it all
I owned every second
That this world could give
I saw so many places
And things that I did
Of every broken bone
I swear I lived

Woah
Woah
Woah
Oh
Oh

#spotify :)

Två år har gått sedan du lämnade mig men jag minns dagen som igår.. dagen då jag senast såg dig i livet. Jag minns varenda detalj och kommer aldrig att glömma. Du hade din röda kofta på dig trots att det var varmt och sommar. Men du satt ju ute i skuggan på altanen, och du var tunn och blek, så jag förstår att du var frusen av dig. I köket stod din tallrik med mat kvar på bordet, det var inte gott sa du. Jag plockade bort den och diskade undan all disk som fanns. Gav dig ett nytt fräscht glas med vatten och några smörgåsar istället. Det kändes som att du behövde all näring du kunde få. Du blev så nöjd och tackade mig flera gånger. För mig var det bara en självklarhet och inget att tacka för alls. Klart jag ställde upp för dig, du hade ju Alltid ställt upp för mig. I vått och tort fanns du där under alla år, ända sedan jag föddes. Vi satt där på altanen och pratade om livet, du sa att du kände dig nöjd med ditt liv som du haft men att du nu kände dig ensam. Jag såg sorgen där i dina ögon och kände med dig. Tiden gick och det blev kväll och jag blev tvungen att gå men jag tänkte att jag snart skulle hälsa på dig igen.  Du följde mig till dörren och såg på mig på ett speciellt sätt. Du sa att du älskar mig och det visste jag ju att du gjorde. Jag förstod inte. Jag såg inte mer än vad jag såg då så vi sa hej då och jag gick. För mig var det på återseende men för dig var det för gott..

Du somnade in 10/8 2012, min älskade bästa vän och farmor, och jag är så tacksam för den sista stunden jag fick där på altanen hemma hos dig dagen innan <3 Saknar dig dock så mitt hjärta blöder! Kram finaste ängeln. Älskar dig! /M.

Hur mörkt livet än må kännas ibland så finns det alltid ljuspunkter som dyker upp då och då. 

Allt är relativt och det är aldrig bara svart eller vitt- det är både och. 

Är man längst ner på botten så finns det bara en väg att gå- upp! :)

Jag har funderat på det här med självskadebeteende en hel del. Fått och får uppfattningen om att det är vanligt, i alla fall vanligare än vad man själv tror. Det finns väldigt många sätt en person kan skada sig själv på. Till exempel kan det ske fysiskt som att man river och skär sig med vassa föremål eller så kan det vara att man använder mat som ett sätt att skada sig själv på, genom att äta för lite eller inte alls till exempel. Jag vet dock inte vilket av dessa som är vanligast. Varför man skadar sig själv kan bero på många olika orsaker, det kan vara ett rop på hjälp likväl som det kan vara för att dämpa en ångest som man har vid det tillfället. Det känns som det är vanligt med självskadebeteenden vid depression och jag är en som varit där så jag vet personligen hur det är och hur det känns inuti en när man gör det, och varför man skulle kunna göra det. När jag gjorde det var jag ung och då var det inte så mycket tal om depression som det är i dagens samhälle. Jag kände aldrig att jag var deprimerad men såklart vet jag nu i efterhand att jag var det. Jag skadade mig själv på olika sätt och det var för att då försvann den psykiska smärtan. Tror att många känner så, att man hellre ersätter psykisk smärta med fysisk. Det är så synd om alla kroppar som utsätts för självskadebeteenden och det är tragiskt att så många idag mår så dåligt psykiskt. 

Jag läste en del om ämnet på nätet och skriver ner en länk med diverse information om självskadebeteende för den som har frågor om det:

https://mind.se/om-sjalvmord/sjalvskadebeteende/

/M.

Igår kväll var jag på bio och såg Tusen gånger godnatt. Måste bara skriva av mig lite då filmen verkligen berörde mig. Den handlar om en kvinna som arbetat länge som fotograf i konfliktområden och sedan bildat familj men fortsatt sin karriär som sådan fotograf. Hennes familj fick ta mycket stryk och blev ofta åsidosatta då hon till varje pris ville få fram sin story till övriga världen genom sina bilder. Man får se när hon befinner sig i Kabul och ska fota en kvinna som ska bära en massa sprängmedel och sedan ta sitt och en massa andras liv genom att detonera sprängmedlen. Kvinnan hinner inte stoppa dådet och får själv uppleva sprängningen. I slutet av filmen är hon tillbaks där och får gå igenom liknande situation men får sån ångest då hon inte heller kan stoppa det denna gång.. Vilket hon nu vill göra till varje pris då det är en liten flicka som får ta på sig sprängmedlen.

Mina tankar och reflektioner är åter igen, vilken sjuk värld vi lever i. Kontrasterna är så stora att jag blir mållös. Jag får sån ångest över att så många barn råkar så illa ut och att de till och med måste offra sig och dö tidigt. De har inget att sätta emot och jag undrar vad det är som är så viktigt att de ska behöva offra sitt liv? Jag kan må så bra och le o va glad på ena sidan av jorden men kan samtidigt bli så berörd att jag mår illa och gråter över för hur det är på andra sidan jorden.

Kontraster va ordet. Jag låter det sjunka in i mig.

/M.