bloggen-om-livet

Direktlänk till inlägg 17 juli 2014

Lite om mitt liv

Av Madeleine Barklund - 17 juli 2014 21:00

Jag tänkte att jag skulle presentera mig och mitt liv hittills lite närmare så ni alla får en bild av hur det kommer sig att jag skapade denna blogg och dess syfte. Jag har tidigare skrivit att jag älskar att inspirera andra och få andra att må bra och komma vidare från att må dåligt och så vidare. Allt det kommer från mina erfarenheter och i många studner och situationer har jag önskat att någon fanns där för mig och hjälpte mig att ta mig vidare. Tyvärr fanns det ingen under många år utan det blev de sista åren jag mådde dåligt som jag fick hjälp av en riktigt bra psykolog och hade en underbar bästa vän som stöttade och hjälpte mig. Jag har även underbara föräldrar som gör allt de kan för mig, men de visste inget om mitt mående förrän många år senare. De fick inte ens veta efter mitt självmordsförsök.


Så till alla er som döljer er smärta och känner att ni är ensamma och att hjälp inte finns att få vill jag säga att jag verkligen förstår er. Dock behöver det inte för alltid vara så. Det går att få hjälp och det går att finna vänner som stöttar med mera. Det går att vända dygnet från natt till dag och det går att ta sig upp från det djupa svarta hålet och se ljuset igen :)


Jag kommer här att ta upp en del saker som jag gått igenom under mitt 32-åriga liv hittills och jag kommer även ta upp lite om hur jag gjorde för att vända mitt dåliga mående till ett lyckligt och bra mående då en tjej skrev och frågade hur jag gjort. Förbered er därför nu på ett ganska långt blogginlägg :) 


Redan på dagis började det för mig, jag blev där mobbad- både fysiskt och psykiskt. Jag blev utfrusen och skrattad åt och massa annat. Jag kommer ihåg att jag redan som liten kände mig väldigt ensam. När det sedan blev dags för skolan var det många från dagis som hängde med och som jag hamnade i samma klass med. Därmed fortsatte alltså mobbningen. Men det var när jag var 12 år och gick i 6:e klass som helvetet bröt loss med några riktigt hemska år som följd. Helt plötsligt hamnade jag i det populära tjejgänget och jag hade en magkänsla om att det inte var för att de verkligen ville va med mig utan att uppsåtet var något annat. Det visade sig sen att min magkänsla stämde riktigt väl. Jag fick stå ut med glåpord, utfrysning till och från, fysiska slag, psykisk mobbning, tvingad att snatta och massa annat. En tjej i gänget var såklart ledaren och alla lydde henne, och så även jag. Dock var det mest mig hon var på och hon tvingade mig till en massa olika saker. Hon tog även bort all min frihet då hon bestämde vem jag fick umgås med och inte samt till och med vem jag skulle prata med och inte. Jag var livrädd för henne för hon hade sån makt över allt och alla. Till och med vuxna lydde henne och trodde på henne. Hon var som en ängel utåt men en djävul annars.. och jag visste mer än väl hur hennes riktiga jag var. Under högstadietiden hände andra saker som jag råkade ut för, jag var t ex 15 år när jag blev våldtagen. Fick inte en chans till att välja när jag skulle ha sex första gången och förlora oskulden. När jag var 16 år tog en kompis mamma livet av sig och jag träffade henne bara minuter innan det hände.. Hon sa att hon älskade mig och att jag var en bra tjej. När det sedan blev dags för gymnasiet fick jag inte välja vad jag skulle läsa utan tvingades välja samma som ledartjejen. Gick bara ett tag och sen tog min ork slut.. allt rann ur mig och jag rymde hemifrån. Var försvunnen en vecka och mina föräldrar fick åter se mig igen på intensiven på S:T Görans sjukhus i Stockholm. Jag svävade mellan liv och död efter ett stort självmordsförsök. Jag minns att läkaren sa att det ett tag såg väldigt mörkt ut men att jag överlevde med en jävla tur. Jag blev sen inlåst på barn- och ungdomspsykiatriska i Linköping, slutenvård avdelning 40. Där fick jag endast gå ut med sällskap av personal och fick gå i skolan där sen så småningom. 


När jag sedan fick återvända hem och kom tillbaks till skolan så kände jag mig pånyttfödd och så färdig med all skit. Jag hade funderat och funderat på allt om och om igen där inne på slutenvården. Det var där inne allt vände för mig och det var där och då jag valde livet. Efter mitt självmordsförsök valde jag att leva, andas och kämpa med allt va jag kunde. Jag tänkte att oavsett vad jag kommer gå igenom i framtiden och hur ont man än gör mig så kommer jag alltid kämpa och aldrig ge upp. Jag bevisade för mig själv att jag är starkare än vad jag trodde då jag till slut sa rakt ut till ledartjejen vad jag kände och hade känt i så många år. Hur mycket ont hon gjort mig och hur mycket smärta och ensamhet jag hade tvingats bära på. Hon såg då till att jag blev totalt utfrusen (I min klass på gymnasiet var det bara tjejer och vi var 9 stycken)  och att jag fick höra glåpord varje dag, precis som på högstadiet. Det gjorde fruktansvärt ont och jag hade ont i magen varje morgon när jag skulle till skolan men jag stod ut och jag tog sedan studenten. Den känslan i den stunden, den dagen kan jag knappt beskriva:) Jag kände mig så fri, och så stolt över mig själv! Jag kände där och då att inget är omöjligt och att det går att vända på saker och ting om man bara tar tag i det. Jag gjorde det som så många gör, jag valde att försöka ta mitt liv :/ Vet idag att det inte är värt det och det blev en läxa. Tyvärr har många inte sån tur som jag och hinner lära sig en läxa. Därför vill jag med mina erfarenheter försöka hjälpa andra så gott jag kan. 


Hur jag sedan gick vidare var att jag försökte få hjälp men tyckte inte att jag fick så bra respons nånstans ifrån så jag kämpade vidare på egen hand. Försökte bygga upp mig själv igen. Jag fick lära mig först att acceptera allt som hänt och det är först när man gjort det som man kan ta sig vidare. Jag skapade mig sakta livsglädje och försökte alltmer tänka positivt och på bra saker som skulle kunna komma in i mitt liv. Oavsett hur dåligt jag mådde vissa stunder så gav jag aldrig upp utan forsatte kämpa. Efter några år märkte jag att jag sakta hade förändrats och det blev som om jag åter igen blev pånyttfödd. Jag hade blivit mer öppen, social, lättsam som person och mitt humör hade blivit avsevärt bättre :-) Dock fortsatte jag söka efter en psykolog och till slut hittade jag en som var bra och hjälpte mig med att få ut allt som hade hänt i ord. Det som sista pusselbiten för mig där och då.


Vet därför nu i efterhand att det är värt att kämpa för en dag så ler man igen =)


Det finns mer som jag råkat ut för men det blir för långt att skriva så det får bli fortsättning någongång. Vill man dock läsa mer så har jag och vän skrivit och publicerat en bok om våra erfarenheter samt lite fakta och så vidare som finns på några olika bibliotek runt om i landet. Boken heter: Du är värd ett värdigt liv. 


/M.



 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Madeleine Barklund - 13 september 2014 12:29

  Hoping you take that jumpBut don't fear the fallHope when the water risesYou built a wallHoping the crowd screams outScreaming your nameHope if everybody runsYou chose to stayHope that you fall in loveAnd it hurts so badThe only way you can kn...

Av Madeleine Barklund - 10 augusti 2014 18:30

Två år har gått sedan du lämnade mig men jag minns dagen som igår.. dagen då jag senast såg dig i livet. Jag minns varenda detalj och kommer aldrig att glömma. Du hade din röda kofta på dig trots att det var varmt och sommar. Men du satt ju ute i sku...

Av Madeleine Barklund - 2 augusti 2014 16:45


  Hur mörkt livet än må kännas ibland så finns det alltid ljuspunkter som dyker upp då och då.  Allt är relativt och det är aldrig bara svart eller vitt- det är både och.  Är man längst ner på botten så finns det bara en väg att gå- upp! :) ...

Skapa flashcards